När Diezel åkte hem bestämde jag mig för att inte ha några förväntningar utan bara vänta och se om hon blivit dräktig. Ville inte inte hoppas och tro så mycket med risk för att bli besviken, men nu är jag där ändå. Jag hoppas hur mycket som helst och sakta men säkert börjar jag tro också.

Jag tycker att de små tecknen jag ser visar sig mer och mer. Det kan förstås vara önsketänk från min sida så jag ropar inte hej ännu.

 

Det jag vill säga med det här inlägget är att oavsett hur det blir, valpar eller inte, så är jag jätte, jätteglad att jag har fått lära känna en underbar herre vid namn Diezel.

Jag tyckte om honom redan i somras när vi hälsade på i hans hem, och nu när han kom hem och bodde här hemma med oss en vecka så bara växte de känslorna.

Han är en otroligt charmig kille med hjärtat på rätta stället. Han fann sig snabbt tillrätta i vår familj och det kändes som att vi känt varann hur länge som helst.

Jag vill tacka Diezel´s familj för att vi fick låna honom och lära känna honom lite bättre.

Tusen tack!