Snart har halva November gått och det är snart bara två månader tills vi ska få välkomna vår lilla bäbis till världen. Den här graviditeten går så otroligt mycket fortare än de andra två.

 

När vi väntade Felicia hade jag stenkoll på månader, veckor, vad som händer i den och den veckan osv. osv. Den här gången vet jag knappt vilken vecka jag är i.

Jag vet bara att allt känns bra, magen växer och jag känner att det lilla livet rör sig och verkar må bra.

Mer än så behöver jag inte.

 

Barnen och jag har läst lite om hur fostret utvecklas, hur stort det är och vad som händer i kroppen.

Det är roligt för dem att få vara med och förstå.

Felicia har ju blivit storasyster förr, men då var hon 2,5 och fattade ungefär ingenting av vad som hände.

Nu är hon 9 år och kan vara med och längta efter sitt syskon på ett helt annat sätt.

 

Den som längtar mest är nog Anton.

Det är en kille med ett otroligt stort hjärta.

Han har massor med kärlek över till djur och små bäbisar.

Han ligger ofta med örat på min mage och pratar med lilla Jönsson.

 

Ja, vår bäbis går under arbetsnamnet Jönsson. =)

Vi ville kalla den för något som passar på både en tjej och en kille och då kom vi fram till att Jönsson kan man ju heta oavsett vilket kön man har.

Så fick det bli, och nu kallar vi vår bäbis för Jönsson. 

 

Jag har några arbetsdagar kvar innan jag kliver av och går in i viloläge inför stundande heltidsarbete som småbarnsförälder. Även om jag i det stora hela mår riktigt bra så är det fler och fler "graviditetskrämpor" som gör sig påminda och det känns så himla skönt att få kliva av jobbet för att bara vara hemma och ladda upp inför förlossning, vaknätter och blöjbyten.