Jag blev rörd och nästan lite tårögd när min faster S berättade om hur min pappa, som liten följde sin farfar i hälarna än vad han gjorde här på gården. Hur hans farfar med stort tålamod lät honom vara delaktig i allt.

 

Nu har cirkeln slutits.

Då var det lilla Gunnar som följde sin farfar Anton i allt han gjorde.

Nu är det lilla Anton som följer sin morfar Gunnar i allt han gör.

 

Samma gård och samma namn.

Samma blodsband.

Samma kärlek.

Ett helt liv senare.

 

 

Jag hoppas att farfar Anton ler i sin himmel.