Nu för tiden går jag ganska ofta omkring med ett litet leende i mungipan och ett litet glädjepirr i magen. Tänk att jag efter alla dessa år har en häst jag kan gå ut och sadla på närhelst jag vill och ta en liten ridtur. Än så länge är vi nybörjare både Madicken och jag, men vi tränar tillsammans och vi lär oss mer och mer både hon och jag.

 

I många år när jag var liten så var det bara hästar i mitt huvud. Jag älskade alla djur förstås men drömmen om att lära mig rida och kunna ha en egen häst var större än alla andra drömmar. Jag läste alla hästböcker och hästtidningar jag kom över och jag fantiserade om hur min egna häst skulle se ut.

Många av de böcker och serier jag läste handlade om flickan som hittar en vanvårdad häst i ett sjaskigt stall ute i skogen. Hon lyckas övertala den sura gubben som äger hästen att hon ska få sköta och rida den. Historierna slutade alltid lyckligt med att hästen på ett eller annat sätt blev flickans egna.

 

 

Häromdagen när jag stod i stallet och borstade Madicken inför ett pass på ridbanan så slog det mig plötsligt att jag är där nu. Jag lever i den där sagan, dock med vissa ändringar.

Jag har hittat min drömhäst. Hon är allt annat än vanvårdad. Stallet hon står i är inte ett sjaskigt stall mitt ute i skogen, utan ett relativt nybyggt stall hemma på min egen gård och den sura gubben som äger henne är min egen pappa. Kan det bli bättre??

Näe, jag tror inte det.