Utställningen tog knäcken på mig!

Eller det var väl egentligen inte själva utställningen som tog knäcken på mig utan nån otäck baselusk som jag hade dragit på mig redan innan.
I söndags skulle jag följa med min kompis Emma till utställningen i Svenstavik för att ställa hennes hund Dollar.
Slutresultatet blev inte vad vi hoppats på och jag kan väl ärligt säga att varken jag eller Dollar gjorde vår bästa insats. Men med tanke på omständigheterna så tycker jag att vi kämpade väl!
 
Dollar (nyss fyllda 1 år) hann bli väldigt trött innan det var vår tur i ringen.
Först en 5 timmar lång bilresa, sedan en (i hans ögon) lång väntan på en plats fylld med hundar, människor, dofter och intryck som kan vara svåra att koppla bort för en liten oerfaren kille.
När det väl var vår tur i ringen så gjorde han sitt bästa trots att man såg hur trött han var.
 
Jag hade galet ont i halsen och kände mig febrig och rätt knäckt.
När jag gick runt i ringen med Dollar kände jag att mitt fokus inte var på topp och att hjärnan kändes lite luddig. Kanske hade jag kunnat tagga upp Dollar bättre om jag själv varit i form, men det är ju svårt att spekulera i så här i efterhand.
 
Betyget blev i alla fall ett "Very Good".
Kritiken kan jag inte utantill men domaren önskade ett mer utvecklat förbröst och att han skulle ta ut stegen mer.
Det där med att ta ut stegen hade kanske sett annorlunda ut om vi varit mer alerta både jag och Dollar.
 
Annars tycker jag att det är så intressant med utställningar eftersom det är en bedömningssport.
Man vet aldrig hur domaren dömer och vad just den domaren uppfattar som för-/nackdelar.
På vår förra utställning fick Dollar ett "Excellent" med en kritik som såg helt annorlunda ut än den han fick nu.
Jag funderar på hur mycket som beror på vår insats och hur mycket som beror på att det var olika domare.
Det får vi aldrig veta.....
 
På kvällen när jag helt utmattad kom hem visade det sig att jag hade 39 graders feber vilket förklarar varför jag kände mig så knäckt. Sen dess har jag spenderat all min tid på soffan med en bok i handen.
Min röst försvann så jag har försökt att anstränga den så lite som möjligt.
Är fortfarande inte i form men nu har jag återfått rösten och kan (om än något hes) faktiskt prata igen. =)
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lydnadsträning i regn.

Nu har Felicias fotbollsträning dragit igång igen efter ett litet sommaruppehåll.
I tisdags var det första träningen och jag hade bestämt mig för att ta med Trolla och köra lite lydnadsträning under tiden. Det är ju ett perfekt tillfälle för mig att träna hund, en stund när jag ändå inte har annat för mig än att vänta ut fotbollsträningen. Dessutom får vi bra störning i form av barn, bollar, höga röster, föräldrar och ibland någon annan hund som hängt med sin matte/husse.
 
Hursomhelst så minskade min träningslust allt eftersom himlen blev gråare och gråare.
När vi kom fram till fotbollsplanen öste regnet ner och jag var inte alls sugen på att träna hund. Men så tänkte jag att det kan ju lika gärna ösregna på tävling och då är det ju bra om jag vet att hon utför momenten även fast det är blött och otäckt. Dessutom kände jag att om 16 ungar kan vara ute och träna fotboll i ösregn kan väl jag träna hund!
 
Emma kom dit med sin lilla corgi Dollar så vi fick träningssällskap i regnet.
Trolla var lite trögstartad då hon hemskt gärna hade velat hälsa på Dollar och hans "storebror" Nero först, men matte hade bestämt att det var träning och inte lek som gällde.
När vi väl kom igång så blev jag imponerad av mitt lilla Troll.
Det blev ett riktigt lyckat träningspass och jag kan bara konstatera att regn är vår grej!
Då blir det inte för varmt och om det regnar ordentligt är det heller inga flygfän i farten.
Flygfän och värme är nämligen våra största hot i jakten på framgång. ;)
 
 
RSS 2.0